Idag klockan nio ringde kyrklockorna för pappa i Pajala.

En stor tröst är att veta att han kommit fram till himlen och att Micke mötte honom där. 

Jag är inte alls religös på något sätt,men jag har ändå en lite naiv föreställning om himlen,och då särskilt när någon går bort.

Vita fluffiga moln,där finns människor som lämnat jordelivet och glider omkring i vita fotsida särkar.

Där uppe finns ingen smärta,ingen oro och alla är vänliga och tar hand om varandra i evighet.

Tisdag den 5 juni ska vi föra pappa till sista vilan i Pajala kyrka.

Jag åker upp tillsammans med mina systrar Monika och Annica,min Sofie och Moa vill även följa med och ta farväl av morfar. Joel och Anders vet jag ännu inte hur det blir.

Jag saknar dig så pappa!

Det har verkligen varit en tuff och jobbigt början på detta år för min familj.

Dennis min svärson som föll ihop på sitt arbete,Anders som fick en hjärtinfarkt,Lilla Wilma som kom till världen med stor dramatik för att sen bara några veckor senare opereras för brusten blindtarm.

Men så i fredagskväll. Det som jag innert inne visste skulle hända,det som var oundvikligt.

Klockan 21,25 den 11 maj somnade min pappa in lungt och stilla.

Min pappa är borta,hans finns uppe hos änglarna nu.

Min fina lilla pappa som jag kommer att sakna så oerhört mycket!

När han somnade in så fanns där de människor som älskade pappa så mycket,för mig som inte kunde vara där så kändes det ändå så bra att veta att han fick somna in lungt,fint och med sina nära runt sig.

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta om min pappa,så många fina minnen jag har av honom.

Men jag låter det vara för nu,jag har ännu så svårt att förstå att han är borta,att jag aldrig mer kan prata med honom,att vi aldrig mer ska ses igen. 

Sov i ro älskade pappa!

Där borta vid pilen
har jag lagt min far
Där vilar han tryggt
på den plats han bad
Där brisen från havet
ger honom fläkt
Där hamnar vi alla till slut
i min släkt

Uppe vid huset
finns tårarna kvar
Som vi har samlat
jag och min far
Märkta av sorgen
av släktens ord
av såren vi ärvde
jag och min far

Våra händer är nötta
av familjens sigill
Av dom som la grunden
för att vi finns till
Cirkeln ska slutas
Det har jag kvar
Vi ska enas i jorden
jag och min far

Cirkeln ska slutas
Det har jag kvar
Vi ska enas i jorden
jag och min far

Vi ska enas i jorden
jag och min far

....och det handlar om att stå för dom val man gör.

Hela livet består av olika val. Varje dag nya val.

Ska jag äta falukorv eller köttbullar till middag?

Ska jag klippa mig eller låta håret växa?

Ska jag säga vad jag tycker eller hålla käften?

Varje dag jag vaknar så är det nya val jag gör,och dom val jag gör är mina val.

Det är ingen som kan lägga ord i min mun, och jag kan inte skylla på någon annan att det blev köttbullar istället för korv.

Det är en enkel matematik,och så fungerar livet. Så fungerar livet för mig i alla fall.

Gudarna ska veta att jag har gjort väldigt många dåliga val i mitt liv,sånt jag ångrar idag!

Då handlar det om viktiga val,inte vad jag jag ska ha till middag,utan val där människor och människors känslor är inblandade.

Visst,jag har sårat människor,jag har trampat folk på tårna,och jag har sett till att göra mig osams med människor. 

Jag är absolut ingen duvunge,långt ifrån.

Och jag har även valt att avsluta relationer,relationer som jag haft under lång,lång tid, för jag har märkt att jag äts upp inifrån och att den person inte tillför något i mitt liv. Återigen,mitt val.

Vad jag däremot inte gjort,det är att jag medvetet gått in för att såra någon,lagt mig på lur och utstuderat gått inför att såra någon med ord och handling.

Men dom gånger jag gjort fel val,för det har jag gjort och det gör jag även idag, så har jag såklart inte varit nöjd med mina val,och jag har både gråtit och förbannat mig själv för det.

Att då göra om och göra rätt fast man som jag har en jävligt envis och stolt, det tar emot,men jag har då verkligen fått krypa till korset,verkligen sett till att jag fått skämmas och att jag uppriktigt och ärligt bett om ursäkt till den det berör.

Har jag däremot blivit anklagad för något som inte stämmer,eller helt åt helvete blivit orättvist behandlad,då finns inte från min sina någon pardon alls,så funkar jag.

Det tillhör vanligt hyfs,mänsklig empati att kunna be om ursäkt om man handlat fel.

För känslan av att man sårat någon man håller av eller någon man älskar är den värsta känslan man kan ha just när det gäller relationer människor emellan,människor som står en nära.

Det är något jag vet och det jag får bekräftad av mina nära varje dag i någon slags form,det är att jag är älskad och den känslan,den vetskapen går inte att ersätta.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med detta inlägg?

Att jag är helt ofelbar?

Att jag gör någon slags"Slå-mig-för-bröstet-och-talar-om-gud-vad-bra-jag-är"?

Nej,vad jag vill få sagt är att jag är så otroligt tacksam och lycklig över att jag har människor i min närhet som varje dag ser till att göra mig till en bättre människa.

Det är absolut inte bara min egen förtjänst,det är mina barn,mina barnbarn,mina föräldrar,mina syskon som ser till att göra det.

Man prioriterar verkligen olika här i livet,det har jag blivit så medveten om på sistone.

Det som för mig och de flesta andra är viktigt i livet,det kan någon annan tyckas kvitta fullständigt.

Nej det är ju återigen inte så att det jag säger,tycker eller gör är det enda rätta.

Jag är inte den som sitter inne med alla svar om livet,långt ifrån.

Men dom val jag gjort hittills,det är mina val.

Att försöka sitta och ångra de dåliga valen är bara slöseri med tiden,gjort är gjort,och det är bara mig själv jag kan skylla på.

Inte försöka ursäkta med att någon annan ställt till,det funkar inte så.

Alla gör såklart olika,vi är alla olika individer.

Men nog reagerar jag och undrar varför man beter sig som man gör ibland.

Vad vill man försöka uppnå? Varför går man helt emot strömmen?

Inte det att alla måste tänka lika,det vore ju helt åt helvete,men att man gör saker som gör att man inte bara drar ner sig själv,utan att man dessutom sprider en negativ känsla runt alla i ens närhet?

Men en del saker,som det finns "regelböcker" för i livet, bland annat vanligt jäkla folkvett och empati för andra människor,hänsyn och förståelse,för en del betyder det ingenting. 

Jag blir ju hela tiden äldre,det är ju ingenting jag kan styra över eller tro att jag kan "stoppa tiden" det är liksom bara att hänga med,för alternativet låter ju inge vidare.

Med åldern kommer mer och mer en sån stark känsla av hur viktigt det är för mig att jag har människor omkring mig som jag älskar och jag vet att dom älskar mig tillbak.

Min släkt,min länk till min barndom och min trygghet i mitt vidare liv.

Mina barn som är det första jag tänker på.

Dom är alla vuxna idag och har sina egna familjer.

Anders med sin fru Nina och mina fina barnbarn Leeam,Iza och Elliott.

Sofie med sin man Dennis och deras fina Albin och Ronja.

Moa med sin sambo Ari och deras gemensamma lilla starka dotter Wilma,och dessutom Aris två pojkar Max och Ricki.

Joel med sin C,utan barn,men även där hoppas jag ju såklart att en dag få bli farmor.

Dom är alla mitt i livet,dom skapar sin familj,sin trygghet, och det är så underbart att se vilka fina,kärleksfulla människor jag satt till världen.

Mina syskon som är länken till min barndom.

Så mycket jag delat tillsammans med dom,både glädje och sorg.

I dom stunder jag gläds åt något i livet så finns dom där,ler och skrattar med mig.

Och dom stunder livet känns svårt,när tråkigheter dyker upp,då finns dom där och stöttar mig med sina varma ord och kärleksfulla handlingar.

Håller mig ovaför vattenytan.

Tänker ibland på den dagen både mamma och pappa är borta,då vet jag att dom finns dom där.

Det behöver jag aldrig tvivla på.

Det är alldeles för starka band mellan oss,och det är ingen kontakt man bryter i första stund. 

Alla gör vi våra val i livet,en del val är riktigt bra,en del val inte alls lika bra...och jag tror verkligen på att om jag gör gott i livet,så får jag gott tillbaka.

Väljer jag istället att dra täcket över huvudet,ta på mig skygglappar för ögonen,blunda för vad som sker runt omkring mig,att jag bara bryr om mig själv...då har jag bara mig själv den dagen jag blir gammal,när mina föräldrar är borta.

Då har jag blivit en gammal bitter kvinna som inte bryr sig om sig själv,än mindre om andra. 

Den kvinnan blir jag aldrig.

...Eller inte!

Det är så jäkla skrattretande att läsa,eller få ta del av en del saker på Facebook,människor som uppmanar andra att växa upp när dom själv h-e-l-a tiden beter sig som en två-åring i en sandlåda! 

Inte nog med det man hänger ut folk med namn,man sprider dynga och är bara allmänt idiotiskt och patetisk.

Jamenvisst det får ju stå för dom.

Det är ju vuxna människor,och man får ju alltid acceptera vad någon annan skriver,svårt att låta såna saker gå obemärkt förbi,men man behöver såklart inte hålla med den personen.

Sen att man i efterhand har fattat hur jävla idiotiskt man skrev på sin status,och att man sedan tar bort det man skrivit,det är ju lite anmärkningsvärt,man kan alltså inte stå för det man skriver?

Liten fundering har jag ju...varför håller man hela tiden på så? Vad försöker man uppnå?

Jag tror,och nu tolkar jag det som den lille hemmapsykologen jag är.

Jag tror att såna människor är så rädda att inte synas,att inte bli bekräftade hela tiden.

Ett visst mått av avundssjuka kan även vara anledningen.

Allt ljus måste hela tiden vara på den personen,är det inte så så skrumpnar den bara ihop som en övermogen passionsfrukt.

De människorna måste hela tiden visa för omvärlden hur duktiga dom är bakom tangentbordet,hela tiden slå på andra,tro att om dom i förebyggande syfte pratar skit om andra så höjer dom sin egen trovärdighet och har sin rygg fri.

Ja det var väl ungefär det jag ville ha sagt nu.

Det går inte med ord beskriva vilken lättnad,vilken lycka jag känner!

Älskade lilla Wilma har kämpat sig igenom en svår operation och allt kommer att bli bra nu.

Hon är som en liten lejonunge,så stark. 

Mitt hjärta svämmar över av kärlek till dig lilla älskade barn!

http://svt.se/2.33831/1.2785872/dyrare_for_norabor_att_ta_bussen